anonwret

Det snackas mycket om valfrihet i den politiska debatten, frihet att välja skola, pensionsbolag, vårdcentral, hemtjänst etc. listan kan göras lång. Men är detta verkligen en sann valfrihet, med frihet? Hur många sitter entusiastiskt och jämför elbolag, pensionsbolag och vårdcentraler för att göra sitt val?

 

Jag tror tvärtom detta för många är mer jobbigt än positivt. Men låt gå att vi har valfrihet, har jag då rätten att välja att slippa göra valet, har jag den friheten? Nej det har jag inte, det vi pratar om är alltså valskyldighet och inte valfrihet.

 

Att välja pensionsbolag är svårt, krångligt och tar energi och tid och i ärlighetens namn så vad spelar det för roll? Alla säger ju ändå att de är bäst och visar med olika statistik. Här finns då ändå möjligheten att aktivt välja att inte välja vilket jag också gjort. Mina pensionspengar hamnar i en pensionsfond som till ganska stor del ägs av SKL (Sveriges kommuner och landsting). Men om du inte väljer allt de andra, vad händer då? Valtvång är det ju snarare än valfrihet.

 

Ett kanske löjligt exemel jag själv funderat på är det här med tandkrämer. Det valet blir ju bara krångligt och de är säkert lika bra ändå. Jag brukar tänka att vi också borde ha en statlig tandkräm där vinsten direkt går tillbaka till staten och inte in i de rikas redan rika fickor.

 

Men just det, i det borgerliga samhället får inte kommun, landsting och stat konkurrera med marknaden. Den friheten får alltså inte de folkvalda. Och har jag som privatperson friheten att gå på Mc Donalds toalett vid Forumgallerian i Uppsala utan att det registreras på mig som personligen, nej. Den personliga integriteten och friheten är på väg bort i en rekordhög fart, allt i den borgerliga frihetens namn. // Max Colliander

Så vaknade man, kollade senaste nytt och förvånades, Socialdemokraterna vill ha fler bostäder vilken nyhet! Så länge jag kan minnas har bostadsbristen varit ett stort problem för framför allt unga som vill flytta hemifrån, och att tvingas stå i bostadskö i 10 år för att ens ha en chans och få en hyresrätt är helt åt skogen.

 

Men det drabbar ju inte företagen och byggherrarna, de som hamnar på gatan får Socialtjänsten ta hand om med skattepengar eller så har man möjligheten att kunda få något stort banklån genom en förälder för att få råd med en bostadsrätt, som man sedan har en hög ränta på. I praktiken straffas vi unga alltså för att det inte byggs billiga hyresrätter, p.g.a. att man inte hade råd med det så får man betala tiotusentals kr per år till en bank som redan gör miljardvinster, utöver att lånet i sig ska betalas tillbaka.

 

Men tänk om man kunde ta skattepengarna och bygga ordentliga, billiga hyresrätter. Det är väl inte ett alltför radikalt förslag. Men var det så Socialdemokraterna ville göra i dagens Sosse-nyhet? Nädå då skulle ju inte företagen och byggherrarna få så mycket pengar, det skulle ju snarare gynna de med mindre pengar i plånboken.

 

Socialdemokraterna vill i stället gå till väga på ett mer borgerligt vis, för vanlighetens skull. Med tre förslag vill man öka bostadsbyggandet, men det finns ett men. Inte för "rätten till bostad", utan för att öka konkurrensen. D.v.s. vi är bara produkter som ska kunna konkurrera ut andra länder och för att vi ska bli så effektiva som möjligt i den internationella och företagsamma världen måste vi ha någonstans att bo, smart tänkt där (S).

 

1, I det första stycker föreslås statliga kreditgarantier för de byggherrar som bygger bostäder. Det betyder i praktiken att våra skattepengar inte går direkt in i bostadsbyggande utan vinstintresse, utan rakt ned i fickorna på byggherrar som givetvis inte kommer satsa allt på bostadsbygge, utan ta en del som ren företagsvinst. Man vill med kreditgarantier "ge byggherren tillgång till finansiering på bättre villkor.".

 

2, I andra stycket, om Byggbonus för studentbostäder vill man återigen fylla redan vinstdrivande företags fickor med mera skattepengar. Detta ska ske direkt genom skatteavdrag för företag, när får vi se skatteavdrag för arbetare som varje år räddar liv ex sjuksköterskor och brandmän?

 

3, Det sista stycket rör tillsättandet av Bostadskommissioner där man bl.a. fastslår att ansvaret ska ligga mer på kommunerna, men hur skall det gå om skattepengarna i stället för att just gå till kommunernas bostadsbyggande ska gå till byggherrar och företag?

 

Socialdemokraterna kämpar på för sin högerpolitik där företagen hela tiden ska gynnas. Hela förslaget läggs just nu för att man vill ha ökad tillväxt, mer konkurrens, flexibilitet och ta skattepengar och lägga i överklassens fickor. Inte ett ljud om rätten till bostad, inte ett ljud om studenter som tvingas tälta i väntan på bostad, och inte ett ljud om de som tvingas betala tiotusentals kr i ränta (straffavgift) per år till bankerna för att sista utvägen var ett större bostadslån.

 

När den som säger sig stå på arbetarklassens sida (ofta vänsterpolitiska) debatterar får man inte glömma att färgen röd inte är en garanti för arbetarklassvänlig politik. Glöm inte att Socialdemokraterna på många vis är större fiender än borgarna som åtminstone inte kallar sig röda. // Max Colliander

 

Vad är kärnan i den socialdemokratiska politiken egentligen? Är det arbetarklassens intressen, eller kanske allmän kollektiv kamp i kontrast till borgarnas individualistiska politik? Icke!

 

När Stefan Löfven (partiledare för Socialdemokraterna) väl kritisterar borgarna så gör han det helt ur ett borgerligt perspektiv. Bl.a. säger Löfven att Moderaterna är dåliga för att de har slut på idéer som kan minska arbetslösheten. Grundfelet i påståendet är att borgarna aldrig haft som mål att minska arbetslösheten, utan att splittra arbetarklassen till favör för överklassen, de rika som äger produktionsmedlen (företagen).

 

Sedan är det ju ett smart drag och säga att arbetarnas löner ska sänkas och att arbetarna måste vara mer flexibla etc. för att vi ska få jobb. Men målet i sig är inte sänkt arbetslöshet utan billig arbetskraft. Socialdemokraternas analys är felaktig just för att de själva står Moderaterna så nära politiskt. // Max Colliander

Sjuksköterskestudenternas uppror har slagit på bred front mot sjukhusen som arbetsköpare i Sverige. Från norr till söder har de nyutexaminerade sjuksköterskorna tillsammans organiserat sig och vägrat ta arbeten under 24000 kr i månadslön. Mängder med artiklar har skrivits och flera sjukhus har tvingats ta in bemanningsföretag och därmed hellre betalat 5000 kr till företag per sjuksköterska de hittar, i stället för att gå med på kraven och höja lönerna.

 

Är lönekravet rimligt då? Ja minst sagt, ingengörer som studerar lika lång tid som sjuksköterskorna uppmanas att inte ta jobb för mindre än 28000 kr i månaden. Stressen och det påfrestande och viktiga arbete sjuksköterskor utför gör att de absolut är värda en lön på minst 24 000 kr i månaden. Vill vi ha sjukvård måste den också få kosta, och den finansieras klokast genom skatter så alla betalar lika mycket i procent vare sig man är sjukhusdirektör och tjänar 160 000 kr i månaden eller har ett låglönearbete och tjänar 10 000 kr i månaden.

 

Var står då facken i frågan? Ja vårdförbundet stödjer studenternas uppror men det intressanta är att de inte har något finger med i spelet. Det här rör sig om blivande arbetare som gör ett kraftfullt organiserat uppror utan stora fackpampsförbund till hjälp. Arbetarklassen biter ifrån skulle man kunna säga, och organiserar bättre på gräsrotsnivå än de fackförbund som systematiskt förhandlar bort sin rätt att just vägra jobba för en viss lön, att strejka och ta till stridsåtgärder.

 

För egentligen, varför ska vi arbetare söka arbete och nöja oss med det som finns, varför sätter vi inte gemensamt en prislapp på vår arbetskraft så får de som vill köpa vår arbetskraft helt enkelt acceptera, eller t om buda över varandra. Idag går ju utveckligen tvärtom åt fel håll och lönedumparsajter där arbetslösa ska buda under varandra dyker upp med jämna mellanrum.

 

Sjuksköterskestudenternas uppror är en frisk fläkt och visar att man kan organisera sig, och kräva mer av arbetsköparna. Hoppas att fler inspireras på utbildningarna och att fler uppror komma skall. Arbetarklassen kan tillsammans nå framgång, även utan fackfpampsförbundens hjälp. // Max Colliander

Jag tror inte de är ensamma om sin ovilja att ta bort medlemmar ur sina register, men det är ju intressant och se hur länge de kommer sända mig post, post som inte ens öppnas samt skicka ut medlemskort som jag aldrig betalat för. // Max Colliander

Att ett fackförbund är till för att ta tillvara medlemmarnas rättigheter på arbetet, organisera, förhandla och om så krävs ta till stridsåtgärder är rätt självklart. Men fackpampsförbunden Kommunal och Handels som tappar medlemmar tar nu till desperata metoder.

 

Att locka medlemmar med div. försäkringar för att få medlemmar har vi redan sett, men nu tjänar t om fackförbunden ovan nämna pengar på att arbetare med dålig ekonomi tvingas ta lån, lån man uppmuntras ta av sina fackförbund.

 

Kreditföretag som tjänar grova pengar på att låna ut pengar till hög ränta som Entercard, med ränta så hög som 16 % är något ingen borde behöva ha med och göra.

 

Men fackförbunden försöker nu pracka på sina medlemmar detta och vad tjänar de på det då? Jodå de får en del av vinsten som kreditföretaget gör. Fackpampsförbunden och Kreditföretagen samarbetar för att suga ut arbetarklassen.

 

När tusan är det nog!? När säger arbetarklassen ifrån på allvar? // Max Colliander

 

Cypern, Irland, Spanien, Italien och Grekland. Är alla arbetare lata, struntar i och betala skatt och får skylla sig själva när EU tvingar till stora nedskärningar av välfärden och nödlån direkt in i banksektorn? Så lät det nämligen till en början men ju fler områden krisen sprider sig ju mer genomskinligt blir påståendet, en syndabock är enkel men nu handlar det inte bara om Grekland längre.

 

En intressant syn är dock hur arbetarklassen, som är de som drabbas mest hanterar detta. Enorma gatuprotester förekommer även i länder som inte tvingats till s.k. banklån. Men sen då, när livet "återgår till det normala"? I Spanien har flera börjat överge euron och hela kapitalismen på sina håll. Byteshandel där allt arbete är lika mycket värt och betalning sker med kuponger, för en timmes arbete får man en kupong som är värd just en timmes arbete. Så t ex kan en rörmokare byta sin tjänst mot att få bli undersökt av en sjuksköterska, helt utan kontanter inblandade.

 

Arbetslösa lärare, rörmokare m.fl. använder sig av tidsbanken och med en arbetslöshet på uppemot 50 % bland de under 25 år, och att en tredjedel har svårt at få ekonomin att gå ihop så är det lätt att anta att systemet med tidsbanken kommer utökas till flera städer. Människor finner lösningar även i mörka ekonomiska tider, det är intressant och positivt att se. // Max Colliander

 

se även: acambiode.com en sajt för utbyte av tjänster

Företag hittar på alla möjliga orsaker att slippa ge arbetarna lönehöjningar, trots en ständig inflation. Finanskrisen är väl det som är mest poppis för att ursäkta frysta löner. Systembolaget, ett bolag som går med vinst tycker ändå inte arbetarna som arbetat ihop vinsten ska få någon löneförhöjning, tvärtom får en del en reell löneminskning.

Fackpampsförbundet Unionen gick utan strid 2010-2011 med på löneökningar så små som 0.9 % vilket i praktiken innebär löneminskning för arbetarna då inflationen var högre än så. Unionens egna medlemmar röstade för att riva upp avtalet men förbundets ledning verkar inte ha gått medlemmarna till mötes. Är ett fackförbund till för att företag lätt ska kunna arbetarklassen i schack, eller för att ledningen ska göra som den vill? Ibland undrar man ju.

Samtidigt splittras arbetarklassen då Systembolaget har individuell lönesättning, så år 2011 års löneökning på 2,6 % (knappt över inflationsgränsen) blir ändå för många en reell löneminskning när de lokala cheferna delat ut pengarna. Att man i över huvud taget kan ge arbetare mindre i lön än priserna gått upp i samhället är vansinnigt, att det dessutom görs av företag som går med vinst är åt helvete.

Jag hade gärna sett en grundlag som sa att arbetare ska få lönehöjning i minst samma storlek som inflationen, men det lär väl inte ske så länge (S) och (M) är de största partierna. Om ett företag då inte klarade av att ge sina arbetare lön får man minska verksamheten, eller gå i konkurs (något som extremt sällan skulle ske). Att arbetare idag får mindre i lön fast de arbetar ihop en vinst åt företagsägare är så fel. // Max Colliander

Så var vi där igen, hann inte ens skriva senast Socialdemokraterna gjorde ett utspel och hyllade Moderaterna och nu sker det igen. Reinfeldts jobbpakt kan man tycka som man vill om, men Löfven har inga egna alternativ? Och går i ställer på Moderaternas linje i frågan. Förvånad? Näpp, det förvånande är att de inte ingått en fusion med Moderaterna redan. Högerparti som högerparti minimal skillnad.// Max Colliander