anonwret

Sjuksköterskestudenternas uppror har slagit på bred front mot sjukhusen som arbetsköpare i Sverige. Från norr till söder har de nyutexaminerade sjuksköterskorna tillsammans organiserat sig och vägrat ta arbeten under 24000 kr i månadslön. Mängder med artiklar har skrivits och flera sjukhus har tvingats ta in bemanningsföretag och därmed hellre betalat 5000 kr till företag per sjuksköterska de hittar, i stället för att gå med på kraven och höja lönerna.

 

Är lönekravet rimligt då? Ja minst sagt, ingengörer som studerar lika lång tid som sjuksköterskorna uppmanas att inte ta jobb för mindre än 28000 kr i månaden. Stressen och det påfrestande och viktiga arbete sjuksköterskor utför gör att de absolut är värda en lön på minst 24 000 kr i månaden. Vill vi ha sjukvård måste den också få kosta, och den finansieras klokast genom skatter så alla betalar lika mycket i procent vare sig man är sjukhusdirektör och tjänar 160 000 kr i månaden eller har ett låglönearbete och tjänar 10 000 kr i månaden.

 

Var står då facken i frågan? Ja vårdförbundet stödjer studenternas uppror men det intressanta är att de inte har något finger med i spelet. Det här rör sig om blivande arbetare som gör ett kraftfullt organiserat uppror utan stora fackpampsförbund till hjälp. Arbetarklassen biter ifrån skulle man kunna säga, och organiserar bättre på gräsrotsnivå än de fackförbund som systematiskt förhandlar bort sin rätt att just vägra jobba för en viss lön, att strejka och ta till stridsåtgärder.

 

För egentligen, varför ska vi arbetare söka arbete och nöja oss med det som finns, varför sätter vi inte gemensamt en prislapp på vår arbetskraft så får de som vill köpa vår arbetskraft helt enkelt acceptera, eller t om buda över varandra. Idag går ju utveckligen tvärtom åt fel håll och lönedumparsajter där arbetslösa ska buda under varandra dyker upp med jämna mellanrum.

 

Sjuksköterskestudenternas uppror är en frisk fläkt och visar att man kan organisera sig, och kräva mer av arbetsköparna. Hoppas att fler inspireras på utbildningarna och att fler uppror komma skall. Arbetarklassen kan tillsammans nå framgång, även utan fackfpampsförbundens hjälp. // Max Colliander